Måste få skriva av mig lite.
Alltid när man är påväg upp mot toppen så får man bakslag. Man tappar greppet och faller tillbaka, på samma plats igen. På ruta noll. Men vem har sagt att livet ska vara lätt? att livet alltid ska vara en dans på rosor? Ibland måste man gå i motvind, hur jobbigt det än är och hur mycket man än vill ge upp. Det finns så mycket man vill jobba på med sig själv. Det är utséendet, det är personligheten, det är det mesta. Man är aldrig helt nöjd. Aldrig. Men vad har jag att klaga på? Jag har en familj, jag har släkt, jag har vänner, jag är frisk, jag är hel. Jag hade lika gärna kunnat födas utan armar, eller sjuk, eller bo i ett land med krig. Men vem tänker egentligen på det på vardagen? Det finns alltid något att längta efter, något man ser fram emot lite extra. Men just nu känns vägen dit lång. Men jag fortsätter vandra, i hopp om att komma fram någon gång. Varför ska jag alltid älta och älta på så små saker? som inte ens är värda att bry sig om. Det är min svaga sida. Jag lyckas alltid göra små saker stora. It sucks. Jag har något att jobba på. Tänk om jag hade varit lycklig hela tiden. Då hade jag inte kunnat lära mig av något. Då hade inte ordet "kämpa" existerat. Livet är som en enda stor balansgång, och man måste kämpa för att hitta balansen. Ibland är det enkelt, men ibland är det så jävla piss svårt. Jag gömmer alltid mina känslor. Jag kastar iväg dom och spelar en annan person. Men känslorna kommer alltid gåendes tillbaka. Dom hinner ikapp. När jag är redo, då blir allt bra. Det gäller att vara stark, men även den starkaste personen får bryta ihop. Det är okej. Det betyder inte att man är svag för det. Man kan helt enkelt varit stark för länge. Känslor hit och dit, glad, ledsen, sprallig, trött, trevlig, otrevlig, det varierar så mycket för varje dag. Och det gör mig mer irriterad. Varför kan inte jag bara vara tjejer som alltid är glad och sprallig? Jag är oftast det. Men man har sina bakslag, och man har ingen skyldighet att vara perfekt hela tiden. Ordet perfekt kan sticka långt härifrån, för det ordet existerar inte i mitt huvud. Ingen är perfekt. Alla har något att jobba med, även fast det inte syns. Varför ska vi alltid jämföra oss med varandra? Det är sån konkurens om vem som är vackrast, roligast osv. Konkurens om allt möjligt. Så jävla löjligt. Varför ska man försöka vara som de andra? Jag rekomenderar själv när folk är sig själva. Visst ser jag upp till vissa folk. Som exempel min syster. Det är en tjej jag ser upp till. Världens finaste. Men varför ska jag försöka vara som henne? Jag vet ju om att det bara finns en av henne, precis som det bara finns en av mig. Man är alltid omtyckt av några, och mindre omtyckt av några. Men det är bara acceptera det och lägga energi på dom som respekterar en. Ibland känner man sig så ensam. Men man är aldrig ensam, även om det känns så. Jag har så många fina människor i mitt liv. Jag älskar er. Verkligen mest i världen. Utan alla er hade jag förmodligen inte stått här jag står idag, inte varit den jag är. Ni har helt enkelt fått mig till den tjej jag är. Både mina negativa och positiva sidor. Alla går igenom faser i livet, då man bara får stå ut, som en vind man måste orka rida ut. Ibland vill man bara säga "allt ordnar sig tillslut", för det gör det. Hur lång tid det än tar. Men det gäller att gå på spikmattan, ta smärtan. För en dag är det över. Och då har det varit värt smärtan. Nu ska jag leva mitt liv, till 100%, köra min galna jävla sida. Jag är inte rädd för att misslyckas. Det för vi alla. - Fuck it, I'm young. Det suger att vara i min ålder just nu. Men jag ska inte klaga, för jag kommer sakna denna ålder någon gång i livet. Livet är för kort för att må dåligt. Lev livet till fullo, det går inte i repris.
Det blev ett deppinlägg, men jag har min blogg för att skriva av mig.
